Roland Lundqvist

LAPPLAND HALL OF FAME

VILHELMINA

                     

ROLAND LUNDQVIST

 

Född i Gällivare 1934.

 

 

 

 

Roland Lundqvist var en av intiativtagarna och pionjären till att Ishockeyn kom till Vilhelmina i början av 1950-talet.  Han blev tidigt en av stöttespelarna i Vilhelmina IK:s hockeylag. Lundqvist var också tidigt utbildad s k TK-tränare inom Ishockey.

 

I Västerbottens Kuriren kunde man i matchreferat läsa att ”...Vilhelmina IK:s försvar behöver föryngras”. Den enda spelaren i VIK som var över 20 år var Roland Lundqvist.

 

Lundqvist flyttade till Trollhättan 1963 där han blev spelare och senare IFK Trollhättans lag fram till 1971. Då kunde man läsa i lokalpressen ”… att ungdomskedjan med Roland Lundqvist gladde!” Roland gick i Trollhättan under smeknamnet "Vilhelmina".

 

Lundqvist blev även tränare för IFK Tidaholm innan han åter flyttade norrut till Sundsvall.

 

Lundqvist var även en av intiativtagarna till VIKERANERNA - föreningen av f d hockeyspelare i Vilhelmina IK. Föreningen bildades 1975 och bestod av spelare från 1960 års lag. Därefter har efterhand spelare från senare årgångar invalts och vartannat år har de samlats för en samvaro, oftast i Vilhelmina, men även utomlands.

 

Roland Lundqvist var även med om att på 1950-talet introducera Cykelsporten i Vilhelmina och i början av 60-talet var han kommunledare för ungdomsfotbollen med lag från 10-talet byar i socknen.

 

När Roland kom till Vilhelmina 1945, 11 år gammal, var det inte mycket till sommaridrott som erbjöds ungdomen i Vilhelmina. Det fanns en fotbollsplan nere på Nedre Baksjönäs mellan järnvägen och Industrivägen. En liten bollplan på skolgården vid Volgsjö Skola där det även fanns en tennisbana. Den var endast öppen för "socitén i Vilhelmina". Ingen plats för ungdomen med andra ord. Därför växte de under Rolands ledning upp en plats för alla typer av idrott i anslutning till Sågverket vid Volgsjövägen. Där Kolmilorna under vissa tider brann, fanns naturligt nog gott om kolstybb. På den tiden det vanliga underlaget för löparbanor även på stora idrottsplatser. Här anlades höjd- och stavhoppsgrop med kutterspån från Sågverket. Material för höjdhopp ställning och lister fanns att hämta. Här anlades ring för kulstötning, diskus och spjut och naturligtvis löparbanor. Områdets små grabbar och flickor samlades här för att pröva på och tävla i alla möjliga idrotter. En naturlig fotbollsplan fanns på timmeravläggsplatsen vid Volgsjövägen. Här prövades på all möjlig idrott - en idrottsklubb bildades under Rolands ledning. SKS - Sportklubben Segern. På vintern fanns här skidspår ut i den vackra naturen över de tre små tjärnarna ner till Vojmån i olika långa spår. Roland svarade för upptrampning av spåren. I den lilla Sågbacken utövades Slalom och Backhoppning. Vilhelminas Idrottsgata,som man ännu kan finna på stadsplanen, men aldrig byggd, finns från Volgsjövägen ner till Granvägen - området för den lilla idrottsplatsen.

 

Tjärnarna runt Vilhelmina var dåtidens isbanor. Här spelades bandy tidigt på hösten i väntan på att isen skulle frysa till på Baksjön och senare på Volgsjön. När Ishockey kom till Vilhelmina blev det byggt en liten isrink på nuvarande Torget vid ICA-Tallen. Snart flyttades den till Baksjönäs med måtten 26 x 52 m. Det amerikanska måtten. Sargen byggdes med sponsning från Vilhelmina Såg & Hyvleri. Rolands pappa ställde välvilligt upp med material. Snöskottning av Ishockeybanan skedde för hand av Roland och  Karl-Lennart "Tumba" Johansson med hjälp av många små snöskottare. Spolning av isbanan hörde också till arbetsuppgifterna. När det kom större mängder snö lånade Roland pappans traktor från sågverket. Det var åtskilliga timmar Roland ägnade åt detta.

 

När Roland återkom från militärtjänsten i Boden blev det en full satsning på Ishockey. Roland som tränare ställde krav på att skulle man vara med i hockeylaget, då gällde de 100% satsning på hockeyn. En satsning som också betydde en bra utveckling av det unga laget och många av dessa ungdomar kunde i samband med flyttning för studier på andra orter även göra framgång i ishockeysammanhang även i högre divisioner.

 

När det blev aktuellt att bygga om isbanan till de europeiska måtten 30 x 60 meter fanns det ej plats för utbyggnad på Baksjönäs inklämd mellan gatorna, som denna bana var. Roland m fl uttryckte då önskemål att bygga den nya Isbanan i slänten nedanför Hotell Wilhelmina. Här fanns naturlig plats för en isrink med lika naturvänliga läktarplatser. Fördelen med detta läge skulle också vara att de flesta ungdomar som bodde centralt i samhället och därigenom inte ha så lång väg i de ofta kyliga vinterkvällarna.

 

Roland var en riktig pionjär för idrotten i Vilhelmina. Han har fortsatt med detta inom olika idrotter och var 2009 nominerad till Galans hederspris på Idrottsgalan i Medelpad. NOMINERADE - Medelpads Idrottsgala den 5 februari 2009. Roland Lundqvist, Timrå SOK. Beskrivs ibland som mannen på berget. Skönviksberget, alltså, där Roland lägger ner samma jobb och energi, oavsett om det.....

 

Roland är fortfarande aktiv inom orienteringsporten.

 

 

 

 Still going strong - Veteran mästare för MEDELPAD i orientering!

 

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

 

 

Roland Lundqvist - NYÅRSBETRAKTELSE FÖR 2018

Igår kl. 03:47 · Timrå, Västernorrlands län ·

 

Världsmästares i snöskottning eller i ishockey?

Det var många år sedan vi här i Medelpad hade en nyårshelg med så mycket snö. Det var så här man kom ihåg sina ungdoms vintrar, men mannaminnet är förstås kort.

Jag har lite skämtsamt påstått för min kompis BK, att inte många har skottat lika mycket snö som jag. Då tänker jag inte det till vår villas entré som tyvärr ligger på fel sida av huset från vägen sett.

Min far drev sågverket i Vilhelmina och på den tiden transporterades virket från sågen ut på ett s.k. trallaspår med decauvilleräls. På gamla sågen på Övre Baksjönäs sträckte sig spåret uppåt 100 m ut från sågverket och när det nya sågverket byggdes nere vid järnvägen gick spåret i en stor båge från såghuset, genom brädgården och in mot hyvleriet. På den tiden fanns inga truckar eller baklastare utan all skottning fick ske för hand. Plogbilar fanns förstås för vägunderhåll. Men trallaspåret skulle skottas så att virkesvagnarna skulle kunna forsla ut virket från sågen och för att stabbläggas var man tvungen att skotta rent. Det var många snörika vintrar på 40 och 50-talet.

Det fanns inga aluminiumskyfflar utan det var tunga plåtspadar eller snöstyror av plywood.

Vill minnas att det fanns en tillverkare i trakten av Fiandberg som tillverkade snöredskap, spadar, snörakor och snövaggor av plywood.

Det blev mycket snöskottning även för mig. Dessutom tillhörde jag den lilla skara som lade ner mycket arbete med att skotta upp våran ishockeybana. Allt måste ske för hand på den gamla rinken nere på Myra, mellan Övre och Nedre Baksjönäs. Som jag minns var det ett ständigt snöande och oftast blev det inget av det vi önskade mest av allt, få träna och spela ishockey.

Först skotta snö på sågen och sedan skotta och spola isbanan. Minns hur jag smög mig ut från min lya mitt i natten med en trenchcoat utanpå pyjamasen för att spola ett varv till när det inte snöade.

När vi fick den nya rinken på Tjärnvallen där nu Sagahallen ligger, så var det en brant slänt ner mot banan. Omöjligt att få dit något motordrivet fordon, även om snöslungor började komma till användning. Det var snörika vintrarna 61/62 och 62/63.

I drygt åtta år tog jag på mig ett stort ansvar för att hålla igång ishockeyn och rinken men jag hade också några goda medhjälpare.

Jag hade min anställning på sågen men kände inte samma motivation att jobba kvar sedan min far avyttrat verksamheten nått år tidigare.

Helst av allt ville vi bli kvar i vilda Vilhelmina, denna pärla bland alla orter. Vi var nygifta och hade en sedan två år nybyggd villa. Men jag hittade inga lämpliga jobb att söka på ”Plassen”, men fick några erbjudanden söderöver.

Mina planer spred sig. Då kom ett beslut från kommunen att det skulle anställas en vaktmästare på Tjärnvallen.. Några av mina vänner påstod att anställningen som IP- vaktmästare var skräddarsydd för mig, så efter vissa påtryckningar anmodades jag att söka jobbet.

Men det blev inte jag som fick det. Det sades att jag inte hade de rätta meriterna, men det hade en man med förankring inom fackföreningsrörelsen.

Inget ont om honom, men det kändes bittert och tråkigt att måsta lämna snöspaden, det älskade Vilhelmina, mina vänner bland idrottspojkarna och andra. Jag hade strävat efter att genomföra min övertygelse om att få till ett sammansvetsat och bra hockeylag inom VIK, men de tankarna fick jag överge.

Hade jag fått jobbet kanske jag nu varit en pensionerad IP-vaktmästare.

Men vänskapen finns kvar och i höst blir det 44: e året Vikeranerna (VIK-veteranerna) har sin återträff, som vi började med 1975, minst 10 år efter det vi lagt av. Måste vara något unikt.

Flyttade till Trollhättan och där blev mitt fritidsintresse fortsatt inom hockeyn. Inte så mycket snöskottning för där fanns en heltidsanställd vaktmästare. Han körde runt med ismaskinen på den konstfrusna rinken, alltid med en cigarr i mungipan. När man klev ur bilen på parkeringen kände man på doften att han var igång.

Vet inte om jag noterat alla, men i mina register har jag 532 namn på hockeypojkar från Trollhättan att lägga till de 235 från Vilhelmina och dessutom ett antal från året i Skövde och pojkar i Tidaholm.

Efter något år köpte vi ett fritidshus i ett stugområde med sex stugor 4 - 500 m från stora vägen. Stuggrannarna blev förvånad när de en snörik vinterdag kom ut till området för att pulsa ut till stugorna och vägen var uppskottad. Jag som kom från Lappland ville visa sydlänningarna att snön var inget att jämra sig över. Att skotta en ishockeybana på 30 x 60 m är dubbelt så stor yta som en väg på 450 x 2 m. Och längre att få undan snön.

Under mina år i Timrå och min nuvarande klubb TSOK med sporter som förutom orientering har längdskidor och skidorientering på programmet, har det blivit mycket snöskottning för världsmästaren i snöskottning.

Många år har vi fått skotta snö, inte bort utan in i spåren för att få dem åkbara.

Nyårsafton slapp jag skotta och laddade upp med dryga milen i härligt skidföre vid Merlo slott och dess ängar nära Timrådalen. Man får njuta länge av att åka en mil nu för tiden.

Tyvärr få skidåkare i farten denna dag i ett område där det för 20 – 30 år sedan kryllade av ungar med skidor under fötterna och där det fanns allt från världsmästare och olympiska medaljörer, svenska mästare både bland juniorer och veteraner och olympiska skidskyttar. Skidåkare i varje hus.

Dessa minnen har jag satt på pränt efter nyårsfirande och med årets första timmar i väntan på JVM-matchen Sverige – Ryssland och under periodpauserna. Skottstatistiken 22 – 18 till Sverige utan snöspade och 2 -2 efter två perioder.

GOD FORTSÄTTNING PÅ MATCHEN OCH NYA ÅRET